Turistens klagan

De senaste veckornas händelser i Egypten har åter satt fokus på en grupp som allt för sällan glöms bort i tider av folkligt uppror och naturkatastrofer – de svenska turisterna.

”Narkotika kastar svenska turister i fängelse”, löd en rubrik i Upsala Nya Tidning nyligen.

Ja visst, så är det ju. Narkotikan är boven som lurar snälla blåögda svenskar att bryta mot dumma utländska lagar. Narkotikan har burat in inte mindre än 67 av sammanlagt 174 svenskar som sitter fängslade utomlands.

Allt de ville ha var lite sol.

Minst 15 000 svenskar befann sig som turister i Egypten när de folkliga protesterna brakade loss förra tisdagen. Bara ett fåtal i huvudstaden Kairo, desto fler i bad- och dykparadisen (om man bortser från en och annan haj) Hurghada och Sharm El Sheikh.

Istället för att känna ett rus över att de plötsligt befann sig mitt i ett skeende som troligen kommer att förändra miljoner människors liv, valde en hel del av svenskarna att gråta ut i svenska kvällstidningar eller kontakta UD för att få hjälp. Plötsligt var de rädda. Men hur tänkte de egentligen när de bokade resan?

Det är de svenska turisterna mot omvärlden. Allt som händer i Främmande land är oavsiktligt, obegripligt eller oväsentligt. Den svenska turisten ska obehindrat resa jorden runt i sin bubbla – till förtryckarregimer, jordbävningsområden och knarkparadis. Att man inte ska blanda sport och politik är en slogan som länge använts flitigt, och för många gäller detta även turism och politik.

En artikel i tidningen Fokus från maj 2010 slår fast att ”forskare och turistbransch är eniga: varken naturkatastrofer eller politiska hänsyn påverkar vårt val av resmål. ’Om jag ska vara ärlig så struntar svenska turister fullkomligt i hur pass demokratiskt resmålet är’, säger (Fritidsresors) Lottie Knutson.”

Annat var det i charterturismens ungdom, fortsätter artikeln. När den svenska vänstern under 60-talet uppmanade till bojkott av militärjuntans Grekland hade det effekt: resandet sjönk från 40 000 personer 1966 till 3 000 ett par år senare. Även Francos Spanien fick, under 70-talet, känna av den svenska bojkotten.

Idag reser vi utan att reflektera. Vi kräver att kunna åka vart som helst men att det ska finnas en het linje till UD när vädret eller den inhemska befolkningen inte beter sig enligt resebyråns beskrivning. Men när människorna från de länder svenska turister flyr ifrån vill komma till Sverige – och lyckas med detta utan hjälp från vare sig utrikesdepartement eller charterbolag – då tycker många plötsligt att det är bättre att ”hjälpa människor i sitt hemland”.

Turismen kan både ha positiva och negativa effekter, men innehåller ofta en dos nykolonialism. Vi vill uppleva exotiska miljöer och människor ”olika” oss själva. Och vi åker till fattigare länder (fattiga på grund av västvärldens plundring genom historien) för att kunna unna oss det vi inte har råd med i Sverige. Kanske till och med ha människor som passar upp på oss. Det är en slags fantasi, ofta på någon annans bekostnad. Men följande rubrik på Expressens resesidor fick mig ändå att nästan trilla av stolen: ”Lev plantageägarliv i gröna Sri Lanka”. Och fortsättningen: ”Afternoon tea, egen butler och framrullad drinkvagn. Vi förflyttar oss minst 70 år tillbaka i tiden och lever plantageägarliv i Sri Lanka”.

(Publicerad i Dagens ETC i februari 2011.)