Vinindustrins fula baksida

Sydafrikanska viner är en exportsuccé, vart femte glas vin som dricks i Sverige kommer härifrån. Men bakom prisvärd pinotage och en turistanpassad yta råder usla arbets- och levnadsförhållanden för arbetarna på många vingårdar.

Framför den storslagna öppna spisen står fem fåtöljer där besökarna kan ta igen sig en stund om de ska orka titta på den prisbelönta arkitekturen och på konstverken som hänger efter de vita stenväggarna. Det är förstås ingen brasa tänd, temperaturen närmar sig 40 grader utomhus. Luftkonditioneringen och den tilltagande berusningen gör det extra behagligt att luta sig tillbaka i några minuter. Minibussen som puttrar runt med turister bland vingårdarna någon timme från Kapstaden är inne på sitt näst sista stopp för dagen, Tokara Wine Estate, strax utanför Stellenbosch. Utsikten är fantastisk, långa rader av vinrankor ringlar över kullarna och Simonsbergen tornar upp sig i bakgrunden.

Ett par månader senare, drygt 1 000 mil norrut, fräser någon åt att glöden inte tar sig. I en grönskande svensk villaträdgård ligger köttbitar, laxfjärilar och grönsaksspett på rad i väntan på att läggas på grillen. Bordet kröns av en bag-in-box gjord på pinotage, Sydafrikas alldeles egna druva. Vinet är fylligt, lite rökigt – och prisvärt.

Svenskarna blir mer och mer välbekanta med sydafrikanska viner. Vingårdsturismen lockar allt fler och vart femte glas vin som dricks i Sverige kommer från Sydafrika. Inget annat land importerar vi så mycket vin från. Samtidigt rapporteras arbetsmiljön och levnadsvillkoren för arbetarna på vingårdarna vara usla på många ställen.

Startskottet för Sydafrikas vinindustri gick redan för 350 år sedan då holländska nybyggare planterade de första vinstockarna i det som idag kallas Västra Kapprovinsen. Vinet verkar inte ha varit någon fest för gommen till att börja med, anteckningar från tiden beskriver hur det ”smakade för djävligt, men gav ett bra rus”. I slutet av 1600-talet anlände franska hugenotter, på flykt undan religionsförföljelsen i hemlandet, och deras vinkunskaper höjde kvaliteten avsevärt.

Efter att apartheid införts 1948 bojkottades sydafrikanska varor av stora delar av världen. Staten subventionerade då vingårdarna för att de skulle kunna överleva. När apartheidsystemet slutligen avskaffades 1994 var industrin inte i något vidare skick men steg för steg har kvalitet och försäljningssiffror förbättras. I dag är Sydafrika världens sjunde största vinproducent. Branschen inbringar viktiga pengar till den sydafrikanska ekonomin.

Men vinindustrin är, precis som många andra branscher och områden i Sydafrika, fortfarande oerhört segregerad. Gårdsägare, receptionister och turistguider är framför allt vita. De som jobbar på fälten är färgade eller svarta. Under apartheid gavs den icke-vita delen av befolkningen små möjligheter till utbildning och de sociala klyftorna är fortfarande avgrundsdjupa.

En arbetare på en sydafrikansk vingård tjänar runt 1 250 kronor i månaden. Enligt organisationen Bawsi (Black Association of the Wine and Spirit Industry), en organisation för svarta och färgade i vinindustrin) borde lönen vara åtminstone det dubbla för att räcka till utgifter för mat, vatten, el och skola.

Många arbetare bor i undermåliga hus som ofta saknar vatten, elektricitet och toalett. Husen ägs många gånger av arbetsgivaren vilket gör att arbetarna hamnar i en beroendeställning – ett förlorat jobb kan även innebära ett förlorat hem. Kritiker menar att situationen gör arbetarna närmast livegna då arbetslösheten är mycket hög i Sydafrika.

Patricia Dyata, tillförordnad ordförande i fackförbundet Sikhula Sonke, säger att arbetsförhållandena på vingårdarna har förbättrats en del de senaste åren men att det finns mycket kvar att göra.

– Att plocka druvor är ett hårt jobb och ska genomföras i så väl stekande sol som i regn och kyla. Det sliter på kroppen. Bekämpningsmedlen är starka och många arbetsgivare tillhandahåller inte skyddskläder trots att de enligt lagen är skyldiga att göra detta.

Sikhula Sonke bildades av kvinnliga lantarbetare 2004 och lägger mycket kraft på kvinnors situation. Betald föräldraledighet, våld i nära relationer och utökade möjligheter för kvinnor att få permanenta jobb istället för säsongsjobb är exempel på frågor man jobbar med. Sikhula Sonke har idag runt 5 000 medlemmar och i förbundets stadgar finns inskrivet att ordföranden ska vara en kvinna. 60 procent av Sydafrikas lantarbetare är kvinnor.

Lantbruket är den sektor som har lägst organiseringsgrad. Det är svårt för facken att komma ut och informera, tillstånd krävs eftersom gårdarna är privat område. Många arbetsgivare vill absolut inte att de anställda organiserar sig.

– Många törs fortfarande inte gå med i facket av rädsla för hot och repressalier, säger Patricia Dyata.

Alkoholmissbruk är ett stort problem för många arbetare, vilket ökar förekomsten av våld, sexuella övergrepp och spridning av hiv. Problemen knyts ofta till det gamla ”dop-systemet” vilket innebar att arbetarna fick betalt delvis i vin. Detta är numera är förbjudet men förekommer i det dolda.

Sikhula Sonke vill förbättra men förespråkar inte en bojkott av sydafrikanskt vin, det skulle bara öka arbetslösheten och den sociala osäkerheten. Istället hoppas man göra europeiska konsumenter medvetna om bakgrunden till de ofta låga priserna och få dem att välja vin som kommer från gårdar med bra arbetsförhållanden – även om det kostar några kronor extra.

Drygt 400 miljoner liter vin. Så mycket vin exporterade Sydafrika förra året. Ungefär 10 procent av detta skeppades till Sverige. Efter Storbritannien är Sverige den största köparen av sydafrikanskt vin på flaska eller bag-in-box.

Den svenska solidaritetsorganisationen Afrikagrupperna, som samarbetar med Sikhula Sonke, är en av drivkrafterna till kampanjen Rättvis vinhandel 2011. Syftet är att få Systembolaget och svenska vinimportörer att ta större ansvar för lantarbetares situation på vingårdar i länder som Sydafrika, Chile och Argentina.

I januari 2012 inför Systembolaget – i samarbete med monopolen i Norge, Finland, Island och Färöarna – en uppförandekod. Denna är kopplad till det europeiska företagssamarbetet BSCI och innehåller krav gällande mänskliga rättigheter, korruption, arbetsvillkor och miljö. Men trots att det tagit två år att ta fram uppförandekoden har den stora brister anser Afrikagrupperna. BSCI är inte är öppet för fackföreningar eller frivilligorganisationer.

Afrikagrupperna anser att Systembolaget borde komplettera BSCI med att ansluta sig till ett samarbete som ger arbetarna konkret form av inflytande. I Sydafrika finns initiativet Wieta (Wine Industry Ethical Trade Association) vilket kräver löner över den minimala lagstadgade minimilönen samt organisationsfrihet, drägliga bostäder och övertidsersättning.

Systembolaget menar att det är viktigt att uppförandekoden har bredd.

– Vi måste jobba på samma sätt i alla länder, därför måste vi välja en organisation som finns på en mängd platser. Att arbeta med olika organisationer i olika länder tar en väldig tid och kraft. Vi blir starkare och når längre i ett första steg genom BSCI, säger presschef Lennart Agén.

Systembolaget köper in sydafrikanskt vin via 69 olika importörer. Det gäller att sätta press på dessa.

– Jag vill inte säga att vi frånsäger oss allt ansvar men affärsrelationen har den svenska leverantören med den sydafrikanska producenten, säger Lennart Agén.

BSCI har fått kritik från bland annat Rena kläder-kampanjen för brister när det gäller organisationsfrihet och rätten till en skälig lön att leva på.

Stellenbosch, Paarl och Franschhoek, knappt en timmes bilfärd från Kapstaden, är centrum för den sydafrikanska vinindustrin. Klimatet är gynnsamt för vinodling. Värmen mildras av Atlantbrisen som sipprar in och väderförhållandena påminner om områdena kring Medelhavet. Johnny Esau jobbar sedan 14 år tillbaka på vingården Somerbosch, även den öppen för turister. En dag av 17 är han ledig från sitt jobb som assistent i vinkällaren, berättar han när vi slår oss ner i skuggan vid ett av borden utanför gårdens restaurang. 400 kronor i veckan ligger lönen på och arbetsdagarna sträcker sig från kvart i åtta till fem. Sedan några år tillbaka är han engagerad i Sikhula Sonke.

– Det var jag och 30 kvinnor, berättar han om sitt första möte med fackföreningen.

För Johnny Esau har Sikhula Sonkes arbete inneburit en stor skillnad. En förändring som inte kan mätas i pengar men som betyder oerhört mycket är hur gårdsägaren behandlar sina anställda. Tidigare möttes Johnny Esau och hans kollegor ofta av skrik och en nedlåtande attityd. Innan arbetarna anslöt sig till facket meddelade ägaren helt enkelt att han inte hade tid så fort hans anställda ville ha ett möte för att diskutera något. Betald föräldraledighet och en pensionsfond även för kvinnor (tidigare gällde den bara män) är två andra fackliga framgångar på Somerbosch.

Somersbosch består av 52 hektar land. 39 av dessa – bland annat bostäderna – samägs av arbetarna och ägarfamiljen. Detta har finansierats genom ett så kallat equity scheme, ett initiativ där staten gör det ekonomiskt möjligt för arbetare att köpa in sig i verksamheten. Det är en del av landreformen för att försöka öka ägandet av mark hos den svarta och färgade befolkningen. De nya delägarna får möjlighet att påverka men samtidigt fortsätta ta del av den struktur som gården byggt upp under många år.

– Det fungerar väldigt bra. Ägarna har kontakter som det skulle ta år för oss att bygga upp. Men i framtiden hoppas vi även kunna sälja genom andra kanaler, säger Johnny Esau.

Två svenska importörer, Vinovum och dotterbolaget Kajsa Wines (som drivs av den före detta höjdhopparen Kajsa Bergqvist), har på egen hand valt att ansluta sig till Wieta efter att Sikhula Sonke besökt Sverige i vintras.

– Vi har ställt krav på att alla våra producenter ska förhandla med fackföreningar, säger Vinovums vd Björn Persson.

Importörerna har en enorm makt, anser han. Ingen av de producenter Vinovum jobbar med har reagerat negativt på Vinovums krav. Björn Persson har själv varit i Sydafrika för att träffa bland annat Sikhula Sonke. Att kontrollera att vingårdarna verkligen gör det de lovar och rapportera till Vinovum blir delvis en uppgift för facket. Importörerna får, precis som turisterna, ofta se en putsad fasad när de kommer på besök. Bakom den finns fortfarande omfattande problem och orättvisor.

– Vingårdsarbetarna gör allt jobb men har varken råd med mat eller utbildning till sina barn. Innan du köper en flaska vin, ta reda på om hur arbetarna och deras familjer behandlas, säger Patricia Dyata.

FAKTA
Sydafrikanska viner
Sydafrika är den sjunde största vinproducenten i världen och stod 2006 för 3,6 % av den totala produktionen. 2011 beräknas nära 800 miljoner liter vin produceras. Runt 55 % av produktionen exporteras – en tredubbling under det senaste decenniet.

Sverige är det näst största importörslandet i världen av sydafrikanskt vin. 22 procent av det vin som såldes i Systembolagets butiker under första halvåret 2011 var sydafrikanskt . Sedan 2005 har importen nästan fördubblats, förra året innebar dock en minskade den med 2 procent.

Druvan pinotage är specifik för Sydafrika. Den är ursprungligen en korsning mellan pinot noir och cinsault.

(Publicerad i Dagens ETC i augusti 2011.)