To Be Heard – Power writing changing lives in the Bronx

– Slåss du varje dag?

– Nästan.

– Jag ser dig framför mig i en militäruniform. Men jag tror inte att du pratar om fysiskt våld?

– Jo, det gör jag.

”Vad ska du kämpa för när du inte längre har någon anledning?
Vad ska du göra när din rygg inte har någon vägg att trycka sig mot?
Vad gör dig, till dig?
Varför vägrar du slåss?
Jag vill ha ditt blod på min hud.”

Scarlett Halloway, en av eleverna på poweer writing-kursen i Bronx.

Brandon Smiths dikt om hur han älskar att slåss, hur han älskar den han blivit, en ”fighter”, får både ris och ros. Läraren Joe Ubiles tycker att det är en stark text, men ifrågasätter också sin elev och säger att han vill se en mer realistisk bild av den fysiska kampen. Tillsammans med kollegorna Amy Sultan och Roland Legiardi-Laura leder Joe Ubiles en kurs i poetisk power writing, där ungdomar får hjälp att bli bättre på att använda och förstå språket men också på att hitta sin egen röst och identitet.

Eleverna kommer alla från South Bronx, ett område i New York som brottas med fattigdom, sociala problem, arbetslöshet och brottslighet. Ohälsotalet är högt och tonårsgraviditeterna många. Betydligt färre elever än genomsnittet går ut årskurs 9, många kommer från familjer utan någon tradition av att utbilda sig. Ekonomiskt stöd från föräldrarna för fortsatta studier är för de flesta en omöjlighet.

Poesikursen har ett motto: ”Om du inte lär dig skriva din egen livshistoria så kommer någon annan att göra det åt dig.” Det gäller att förvärva kunskap och styrka för få kontroll över sitt eget liv.

– Bronx är ett fängelse utan väggar. Jag älskar förstås när våra ungdomar skriver vacker poesi. Men poesin är vägen, inte målet, säger läraren Roland Legiardi-Laura.

Vi befinner oss i en röd barack i utkanten av skolgården till University Heights High School. Byggnaden intill är ett ungdomsfängelse. De första eleverna kommer strax efter klockan åtta på morgonen. Bagels, philadelphiaost, juice och frukt dukas fram.

När deltagarna en stund senare sätter sig i ringen av stolar är ett dussin ungdomar på plats. Allt eftersom droppar fler och fler personer in och när de tre timmarna gått är antalet uppe i drygt tjugo. Många kramas när de hälsar på varandra.

En flicka lutar sitt huvud mot axeln på pojken bredvid. Några smågnabbas och slår varandra på knäna.

”Han går sakta in i bussen
En ny stank av skräck för varje steg
Rädd för det hans familj försökt dölja under så många generationer av skam
Hans ögon lätt röda
Han skymtar något som verkar vara en dimmig bild av hans ursprung
Han tvekar inför att sitta bredvid den här afrikanska kvinnan
Han suckar av avsky och sätter sig försiktigt bredvid henne”

Aurelis Troncosos blandar ofta det politiska och det personliga i sin poesi. Hennes afro-dominikanska rötter och identitet är en ständig källa till inspiration och rasism är ett återkommande tema. Nittonåringen välkomnas med en applåd när hon kliver in genom dörren. Hon har dagen innan avslutat sitt första år på Hampshire College. Ett stipendium har gjort det möjligt för henne att studera där. Precis som många andra ”gamla” deltagareså kommer Aurelis Troncosos tillbaka så ofta hon kan.
– Jag hittade en familj genom power writing. Här är alla som systrar och bröder och stöttar alltid varandra. Regeln är att det som händer här stannar också här. Människor känner sig trygga.

Lektionen startar med att klassen tillsammans läser en aktuell tidningsartikel, sammanfattar den och går igenom alla svåra ord. Vad betyder paradox egentligen? En efter en ställer sig sedan de unga poeterna upp för att läsa det de själva skrivit. Texterna finns nedpräntade på lösa pappersark,
mobilskärmar, skrivböcker i rött läder. Efteråt kommenterar minst två personer innehållet och läsningen. Tanken är att peppa, men också att ge konstruktiv kritik som leder till utveckling. Ämnena varierar: familjen, mobbning, vänskap, sjukdom, rasism, kärlek … En av gruppens nykomlingar, Scarlett Holloway, tar i slutet av lektionen mod till sig och läser en dikt där hon berättar att hon är kär i en av killarna i klassen. Killen i fråga har inte dykt upp just den här dagen. Men halvvägs in i dikten öppnas dörren … Jublet vet inga gränser. I stället för att bli generad läser Scarlett om sin dikt från början.

Som den äldsta i en syskonskara på sju förväntades Karina Sanchez varje dag ta hand om sina yngre bröder och systrar. Samtidigt misshandlades hon regelbundet av sin mamma.
– Livet är hårt här, varje dag är en kamp. Genom poesin hittade jag ett sätt att uttrycka mig och inte skämmas över mina känslor och vad jag gick igenom, berättar hon.

”Du bryter ner mig, bryter ner mig
Med din mentala, känslomässiga och fysiska misshandel
Tills jag inte längre kan sova om natten
Hur många fler brutna revben ska jag behöva skylla på slagsmål
Mamma?”

När Karina Sanchez som 14-åring hittade skrivarkursen var hon alltid arg. All konstruktiv kritik slog hon ifrån sig. Nu har hon förändrats. Mycket tack vare läraren Joe Ubiles som inte gav upp utan fortsatte tjata och visa att det fanns ett annat sätt att leva sitt liv. I dag är hon 24 år gammal, jobbar på en restaurang på Manhattan och har blivit mamma.

Poesin är fortfarande en stor del av hennes liv.
– Jag kan andas. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Utan skrivandet skulle jag brinna upp.

Banden till kursen är starka och hon kommer tillbaka så ofta det går. Amy Sultan, en av de tre lärarna, är gudmor till hennes son.
– Vi är som en familj, alla tar hand om varandra, säger Karina Sanchez. Amy har blivit som en förälder. Jag skulle göra allt för henne och allt en mor gör för sitt barn har hon gjort för mig. Utan Amy hade jag troligen fallit in i samma mönster som min mamma.

Några ungdomar ropar och hejar på Karina när de går förbi. De känner igen henne från dokumentären To be heard. Där får vi följa henne och kamraterna Anthony och Pearl från kursen. Kameran fångar hur de kämpar och drömmer, lyckas och misslyckas. Och hur deras vänskap växer.

Filmen, som skapats av bland andra Amy Sultan och Roland Legiardi-Laura, har vunnit pris vid flera filmfestivaler. Läraren Roland Legiardi-Laura är kritisk till det amerikanska skolsystemet, vilket han anser mest verkar vilja ha elever som gör som de blir tillsagda, i stället för politiskt engagerade ungdomar som utmanar och ifrågasätter orättvisor. Han beskriver ofta innehållet i skrivarkursen, eller power writing, som ”radical poetry”.
– Det vi gör är radikalt på ett politiskt plan eftersom vi skapar aktiva medborgare. Eleverna börjar med att skriva om vad de känner till: sina egna liv. När de blivit starkare och mer självmedvetna vidgas cirkeln till familj, vänner, skolan och området där de bor. De blir mer och mer medvetna om världen utanför och hur de politiska och sociala förhållandena påverkar deras liv.

Han ser också pedagogiken som radikal:
– Vi har rivit murarna mellan vuxna och elever. Klassrummet är mer demokratiskt, eleverna får allt mer kontroll över läroplanen och planeringen av lektionerna. Vi är också flera lärare i klassrummet vilket förändrar dynamiken och skapar en känsla av gemenskap i stället för hierarki.

När det för två år sedan beslutades att skolan skulle byta lokaler samlades många av eleverna för att visa sitt missnöje.
– När New York Times rapporterade från protesterna var det våra elever som citerades. De var de mest välartikulerade, säger Roland Legiardi-Laura.

FAKTA: To Be Heard
Dokumentären To be heard är gjord av Roland Legiardi-Laura, Edwin Martinez, Deborah Shaffer och Amy Sultan. Under fyra år följde ett filmteam tre Bronx-ungdomar som genom en kurs i skrivande, eller power writing, försöker hitta vägar att uttrycka sig och förbättra sina liv. Filmen har prisats vid en mängd filmfestivaler och fanns med på Oscarsgalans så kallade shortlist. To be heard kommer att visas på Kunskapskanalen i SVT i oktober.