– Han var så kort, så mörk, så ful, så gammal … Jag har hört så många variationer på samma historia, förklarar Julie Otsuka.

Bilderna visade sig ibland vara tjugo år gamla. Och männen hade, ofta med hjälp av professionella brevskrivare, gett en förskönad bild av sin tillvaro i Amerika. Det liv som väntade kvinnorna var inte fyllt av moderna bekvämligheter utan av trånga kyffen och hårt arbete på fälten. En del äktenskap blev ändå lyckliga, andra ett helvete.

– För de flesta fanns ingen återvändo, de hade inte råd med en returbiljett. Kulturellt ansågs en skilsmässa också väldigt skamlig, kvinnornas fäder hade kanske inte välkomnat dem tillbaka. Vissa rymde och blev prostituerade.

Många kämpade för att inte förlora förståndet eller drunkna i sin olycka. ”En av oss fyllde ärmarna på sin bröllopskimono i vitt siden med stenar och vandrade ut i havet, och vi ber fortfarande en bön för henne varje dag”, berättar bokens kollektiva röst.

Japanerna kämpade för att förstå sig på sitt nya hemland, där motsatsen till vitt inte var rött utan svart. De försökte förstå sig på amerikanerna. ”Vad drömde de om? Vem bad de till? Hur många gudar hade de? Var det sant att de faktiskt såg en gubbe i månen och inte en kanin?”

När Julie Otsuka turnerade med sin första bok kom ättlingar till japanska immigranter ofta fram till henne för att berätta om en farmor eller mormor som kommit till USA via äktenskapsförmedlarna. Den typen av muntliga berättelser ligger tillsammans med travar av historiska böcker till grund för ”Vi kom över havet”.

Till skillnad från de flesta andra invandrargrupper fick japanerna inte bli medborgare eller äga land. Avundsjuka var en av orsakerna till rasismen och särbehandlingen, tror Julie Otsuka.

– Japan är en tätbefolkad ö så japanerna visste hur man fick mycket att växa på en liten bit jord. När de såg Kalifornien tyckte de att det var fantastiskt att det fanns så mycket oanvänt land och många blev framgångsrika jordbrukare. Deras odlingar togs ofta över av vita jordbrukare när japanerna skickades till lägren.

Lägren, ja. Den 7 december 1941 bombade Japan den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. Attacken förändrade över en natt livet för USA:s japanska befolkning.

Julie Otsukas morfar var en av dem som nästa dag hämtades av FBI misstänkt för spioneri. Otsukas morbror, mormor och då tioåriga mamma blev sedan några av de 120 000 japaner som placerades i interneringsläger eftersom de på grund av sin hudfärg sågs som säkerhetsrisker. Där fick de stanna i drygt tre år.

Julie Otsukas debutroman ”When the emperor was divine” handlar om interneringarna, en episod i den amerikanska historien som fortfarande är okänd för många.

När Julie Otsuka som ung frågade sin mamma om lägret fick hon oftast höra ganska muntra historier.

– Som den om pojkarna som ramlade igenom taket på damernas badhus när de försökte tjuvkika. Föräldrar försöker nog skydda sina barn, man vill inte berätta om allt det otäcka. Och i Japan pratar man inte mycket om sina problem. Det pratas över huvud taget inte särskilt mycket om det förflutna.

1988 bad den amerikanska regeringen offentligt om ursäkt och gav 20 000 dollar i skadestånd till alla som drabbats. Då var många redan döda. Interneringen förklarades dock aldrig strida mot konstitutionen. Därför skulle samma sak kunna hända igen, säger Julie Otsuka.

– Det har uppstått en liknande situation efter den elfte september. Över en natt förvandlades en etnisk grupp, muslimer, till fienden. Det väcker obehagliga minnen hos många japanamerikaner. Och ­Guantánamo och flera hemliga fångläger finns fortfarande kvar.

Julie Otsuka kopplar även ihop 1940-talets politik med 2000-talets genom att låta den fiktive borgmästaren som kommenterar tvångsförflyttningarna i romanen låna sina repliker ur ett verkligt tal av Donald Rumsfeldt, amerikansk försvarsminister 2001–2006.

När andra världskriget var över och japanerna tilläts lämna lägren hade många inget att återvända till. Rädslan för vad som skulle ske i framtiden var utbredd.

– Många förstörde eller gjorde sig av med alla sina japanska ägodelar efter kriget. Ätpinnar, kimonor, samurajsvärd, fotografier. Det var bokstavligen farligt att vara japan, de försökte smälta in i det vita Amerika så gott de kunde.

I ”Vi kom över havet” bildar korthuggna, detaljrika meningar tillsammans en hypnotisk, rytmisk väv av röster.

– Jag blev besatt av rytmen i språket, av att höra hur betoningen faller på stavelserna. Boken kom till mig som en melodi. Min första bok såg jag däremot visuellt, i bilder.

Julie Otsuka började inte skriva förrän i trettioårsåldern, tidigare var hon helt inriktad på att bli konstnär.

– Men jag misslyckades. Nu kan jag inte ens teckna eller måla som hobby. I skrivandet har jag hittat mitt medium, jag älskar språk. När jag målade såg jag en bild i mitt huvud av vad jag ville åstadkomma men mina tekniska färdigheter räckte inte till. Glappet var frustrerande. När jag skriver känner jag inte så, utan jobbar jag bara hårt nog så kan jag skapa den bild jag vill.

Julie Otsukas nästa bok kommer att handla om simning och demens. När hon började arbetet med sin debutroman hade hennes mamma börjat insjukna i alzheimer.

– Min mamma hade alltid bra sifferminne. I de tidiga stadierna i hennes sjukdom kunde hon inte berätta vad hon ätit till lunch för fem minuter sedan men hon mindes numret på id-brickan som hängde runt hennes hals när hon gick ombord på tåget till lägret. Minnena därifrån verkar ha stannat hos henne längre än många andra delar av hennes liv. Minnet intresserar mig.

Simningen då?

– Jag gick till min lokala simhall under flera år och fascinerades av tillvaron där. Man ser samma människor varje dag men har ingen aning om vilka de är. Man vet bara om de simmar långsamt, mittemellan eller snabbt. Och vilken färg på badmössan de har.