Interview Junot Díaz

Den hyllade och Sverigeaktuella författaren Junot Díaz värjer sig inte för att trampa runt i manlighetens sumpmarker.

Junot Díaz växlar mellan att stå upp och att ligga utsträckt på en schäslong. Sitta kan han inte eftersom han nyligen gått igenom en ryggoperation.

– Här, kolla på ärret, säger han och drar ner tröjan lite i nacken.

Åren av hårt kroppsarbete har lett fram till diagnosen spinal stenos och det vita märket längs ryggraden.

– Jag levererade biljardbord i tolv år. Ett tag jobbade jag på ett stålverk i New Jersey. När man är ung gör man vad som helst för att ha råd med college.

Dominikansk-amerikanske Junot Díaz, 44, behöver inte kånka möbler längre. I dag är han en hyllad författare (trots att han bara skrivit tre böcker på 17 år), mottagare av det prestigefulla Pulitzerpriset för romandebuten »Oscar Waos korta och förunderliga liv«, och en del av New Yorks kulturetablissemang. Det märks att han är hemmastadd här i vardagsrummet hos sin litterära agent och vän Nicole Aragi. Aragi häller upp kaffe och en stund senare kikar även hennes sambo John Freeman – författare och redaktör för engelskspråkiga Granta – förbi, på väg mot ytterdörren och Manhattantrafiken fyra våningar ner.

– Lycka till, mister Freeman. Vi ses i Sverige, ropar Díaz efter honom.

Granta, ja. I början av maj publiceras för första gången en svensk utgåva av den ansedda litterära tidskriften och Junot Díaz är en av de medverkande författarna. I sommar ges hans senaste bok »Det är så du förlorar henne« ut på svenska och även en nyutgåva av debuten »Sjunk«, båda novellsamlingar.

Junot Díaz föddes i Santo Domingo 1968, sju år efter den brutale diktatorn Trujillo mördades. Hans pappa lämnade tidigt Dominikanska republiken för Den amerikanska drömmen. Han skickade hem pengar till familjen som hade det hyfsat ställt jämfört med grannarna. När Junot var sex år återförenades familjen Díaz i New Jersey. Huset de bodde i låg alldeles intill USA:s största soptipp och de amerikanska dollarna räckte inte lika långt i Amerika. Efter några år blev pappan av med sitt jobb som truckförare. Han beskriver sin familj som »supermacho«, helgnöjet var att åka ut till skjutbanan. Pappan var militär innan han lämnade den karibiska ön och flera syskon och syskonbarn har valt samma bana.

– Jag besökte rekryterarna varje vecka i New Jersey. Hade jag inte kommit in på college hade jag också tagit värvning. Det var vad min familj gjorde, vad stadens pojkar gjorde.

Junot Díaz kände sig varken hemma i machokulturen eller i sitt nya hemland. Skolbiblioteket, läsningen, blev räddningen. Han kom in på Rutgers University i New Jersey, pluggade litteratur och historia, och fortsatte sina studier på Cornell i New York. Det var där, i början av nittiotalet, som hans litterära alter ego tog form: Yunior. En ung man med författardrömmar. Uppväxt i Santo Domingo och New Jersey – där han under en period jobbar med att leverera biljardbord vilket leder till ryggproblem. Det är honom vi får möta i den senaste novellsamlingen. Yunior är ständigt otrogen (50 tjejer på sex år) och alla förhållanden kraschar. Han är inte dum, han vet att det han gör är fel. Junot Díaz kallar Yunior en röntgenbild av den han själv var innan han slutade låtsas vara tuff.

– Att vara en man i den grupp av vänner jag växte upp med krävde ofta att man levererade en uppvisning i manlighet. Hårdhet, självförtroende, aggressivitet. Inte femininitet, inte queerness, inte känslighet. Absolut inte intellektualism. Så alla lyfte skrot, alla var dumma i huvudet och försökte leva upp till bilden av en manlig stereotyp.

Junot Díaz sträcker ut sig på schäslongen.

– Du får så mycket uppmuntran av samhället att spela den rollen.

I Pulitzer-belönade »Oscar Waos korta och förunderliga liv«, som handlar om Oscar, en mobbad pojke med en fäbless för fantasy och rollspel, var kvinnorna i familjen lika centrala som honom. I »Det är så du förlorar henne« är Yuniors flickvänner närmast pappdockor med olika bh-storlek och hudton. Yunior blir bara ytterligare en misogyn man i litteraturens finrum, menar en del kritiker.

– Jag berättar om en heterosexuell man, en man vi skulle beskriva som oerhört framgångsrik när det gäller att knulla tjejer. En typ av man som finns i alla samhällen. Jag beskriver hur den här killen tänker på världen på ett sexualiserat sätt. Betyder det att jag tycker att det han gör är bra? frågar Díaz med viss irritation i rösten.

Han är villig att riskera att bli kallad sexist för att nå ut till män, säger han. Sina böcker ser han som kartor över manlighet vilka han hoppas kan vara »användbara i ett feministiskt projekt«.

– Om jag skrev om en manlighet som kvinnor skulle applådera så skulle män inte bry sig ett skit. En sak kvinnor inte kan göra är att skriva från en mans inre, säger Díaz, som tidigare kritiserat manliga författares oförmåga att skriva kvinnokaraktärer.

Junot Díaz växte själv upp medveten om sin pappas otrohet. Han funderar mycket kring den tystnad som han anser ofta skyddar män.

– Jag kan kliva in på en bar med en annan tjej och ingen skulle säga något till min fru. Om min fru gick in på samma restaurang med en annan snubbe, oh brother, det skulle bara ta en minut innan någon ringt och berättat. Som man behöver du inte ens vara särskilt smart för att veta att du har större utrymme, samhället informerar dig om det.

I boken leder utrymmet, tystnaden och otroheten bara Yunior bort från det han egentligen letar efter, intimitet. Maskulinitet blir hans egen och männens fukú, en förbannelse som går i arv från generation till generation. I novellen »Miss Lora«, som publiceras i Granta, har en minderårig pojke ett sexuellt förhållande med en betydligt äldre kvinna. Junot Díaz tror att den tvångsmässiga promiskuitet han ser hos många män kan vara en effekt av att de själva utsatts för övergrepp.

– Det är en erfarenhet som jag inte tror är jättevanlig men inte ovanlig heller. Intressant nog så ser samhället sällan den här typen av händelse som någon större överträdelse eller något kriminellt. Reaktionen är mest att ge pojken en high five. Senare ser man att det gjort skada. Det har en ganska stark effekt på pojkarna, det har jag sett med egna ögon.

Precis som författaren har Yunior lämnat de tuffa åren i stålverket och biljardbordsbranschen bakom sig. Men kanske krävs det ytterligare ett steg för att bli hel: att våga prata om det förflutna. Men det är svårt att locka fram något ur Yunior, säger Díaz.

– Han har inget behov att dela med sig. För mig som författare är det ett problem, det är svårt att få ur honom nåt.

Ett problem som författaren själv inte verkar lida av. Det förflutna genomsyrar det mesta Junot Díaz tar sig för. Ofta använder han science fiction och fantasy för att förmedla immigranterfarenheten.

– Realism är inte bra på att beskriva immigration, krig eller diktaturer, det är däremot science fiction och fantasy. Att komma till USA var för mig som att resa i tiden. På morgonen var vi i Santo Domingo som till stor del saknade el och rinnande vatten, på kvällen i en lägenhet med kabel-tv i New Jersey.

Några gånger per år återvänder Junot Díaz till födelsestaden Santo Domingo. Där jobbar han för ökade rättigheter för landets haitiska befolkning, och engagerar sig i något som växt till ett allt större problem: polisbrutalitet.

– Polisen älskar att döda unga, fattiga människor i Santo Domingo. De älskar det verkligen. De tar varje chans de får och skyller på att de är kriminella. Det är ojämlikhetens natur. För att upprätthålla ett ojämlikt samhälle behövs strukturellt våld.

Rikare länder förlägger hellre sitt strukturella våld utomlands, menar han. För att sedan bygga gränser för att stoppa de som vill hämnas »all skit« länderna ställer till med utomlands.

– Ta USA, till exempel, vi bombar alla och använder oss av oschyssta ekonomiska villkor, men sen har vi de här fantastiska gränserna som hindrar alla från att jävlas med oss.

Junot Díaz blir tyst en stund. Det är i det landet han vunnit framgång. Visst, säger han, det är trevligt att få sina böcker utgivna på ett nytt språk och trevligt att bli intervjuad. Ett liv fullt av privilegier. Men han tänker att allt när som helst kan gå åt helvete.

– Vad jag bygger det på? Allt jag någonsin upplevt. Känner du inte människor som dött? Två är tillräckligt, då vet du något om livet. Det går snabbt och ger inga garantier. Det är bra att kunna glädjas åt det man har men samtidigt inse att livet handlar om förändring.

Så säger Junot Díaz, smuttar på sitt kaffe och kliar sig över ärret på ryggen.

Fakta | Pulitzerprisad lärare

Junot Díaz föddes 1968 i Dominikanska republiken
och flyttade som sexåring till New Jersey. Han bor numera i New York.

Utöver författarskapet undervisar han i litteratur och kreativt skrivande på MIT i Boston, samt arbetar som redaktör vid Boston Review.

Díaz första novellsamling »Sjunk« (1996) fick en hel del uppmärksamhet men det stora genombrottet kom 2008 med romanen »Oscar Waos korta och förunderliga liv«, för vilken Díaz belönades med Pulitzerpriset. Hans pågående bokprojekt, »Monstro«, är en science fiction-historia som utspelar sig i Dominikanska republiken.