David Wnendt, director of Wetlands

”Så länge jag kan minnas har jag haft hemorrojder.” Berättaren i Våtmarker, 18-åriga Helen Memel (Carla Juri), är en av filmhistoriens få kvinnliga karaktärer som ogenerat kliar sig i röven med jämna mellanrum. Klådan är dock inte det största problemet, när Helen rakar sig där bak råkar hon snitta upp ett djupt sår. Med blodet rinnande längs benet haltar hon iväg till sjukhuset. Hon har drabbats av en analfissur och snart väntar operation.

Filmen Våtmarker, som nyligen hade svensk premiär på Göteborgs filmfestival, bygger på en roman med samma namn skriven av Charlotte Roche. Huvudpersonen Helen testar glatt olika sorts sex, både med sig själv och andra, och istället för att använda parfym stoppar hon ett finger i trosorna och gnider lite av fukten mot sin hals. Doften lockar till sig män, det gäller bara att inte duscha för ofta. Andra inslag i boken är grönsaksonani-test, spermaindränkt pizza och gnidande mot offentliga toaletter. När boken släpptes i Tyskland för fem år beskrevs den som ”skandalös” och skapade debatt. Vad var det för bok som Charlotte Roche, författar-debutant men sedan flera år välkänd programledare i tysk tv, skrivit? Var det porr? Var det feminism? Båda delarna? Ingetdera? Och var det bra litteratur?

I en intervju med tidskriften Granta förklarade Charlotte Roche att det inte är någon slump att Helen skadar sig när hon rakar sig. Ett av hennes mål var att skapa en diskussion kring dagens hygien- och skönhetsideal. ”Jag är övertygad om att många kvinnor i dagens samhälle har en väldigt skev inställning till sina egna kroppar. Vi är besatta av renhet, av att ta bort våra naturliga utsöndringar och kroppshår. Så jag ville skriva om de mindre trevliga sidorna av den mänskliga kroppen. De delar som luktar.”

Charlotte Roche skapade därför en hjältinna med ”en kreativ inställning” inställning till sin kropp.

Omtalad på Sundance

Nu har Våtmarker alltså överförts till vita duken. Ett par veckor innan visningen i Göteborg var filmen en av de mest omtalade på den amerikanska indiefilmfestivalen Sundance. ETC träffade regissören David Wnendt under USA-besöket.

– I Tyskland antingen älskade eller hatade människor boken. Jag läste den när den kom ut och gillade den verkligen. Charlotte Roche rörde vid många ämnen som kändes bekanta för mig. Hon gör många intressanta observationer vad gäller relationer, sex, män och kvinnor. Helen är så öppen och skäms inte för något. Att läsa boken är som att prata med en nära vän, någon som känner till alla dina hemligheter även om hon verkar prata om sina egna.

Hade en manlig författare skrivit boken så hade det setts som betydligt mindre skandalöst, tror han.

– En kvinna får inte vara snuskig. En man som fiser är roligt, gör en kvinna det är det tabu. Så är det fortfarande trots att det är 2014.

Charlotte Roche valde producent men har utöver det avstått från att ha inflytande över filmen. David Wnendts vision hamnade någonstans mellan filmerna Trainspotting och Nine Songs, den senare uppmärksammad för sina autentiska sexscener.

Svimmade på visningarna

– När Våtmarker började visas i Tyskland var det nästan alltid någon som svimmade. Jag är förvånad över hur lättchockade människor är. Filmen visar egentligen inte så mycket, det är mer i ditt huvud. Människor ser mycket mer extrema saker på internet. Meningen var heller aldrig att göra en chockerande film. Men den måste förstås ha en viss udd, annars hade den inte följt boken.

I romanen tillbringas runt 80 procent av tiden i en sjukhussäng. Inte särskilt visuellt, ansåg regissören, och filmen har därför ett rätt så annorlunda upplägg. David Wnendt har jobbat mycket med färg, musik och tempo, framför allt i inledningen. Det har inte fallit alla tyska kritiker i smaken.

– Filmens humor verkar faktiskt fungera bättre i USA. Här finns en annan tradition och rädslan för underhållning, och spänning för den delen, är inte så stor. I Tyskland är det lättsamma och popkulturella ofta ett problem. Så fort något är roligt eller underhållande ses det som värdelöst.

David Wnendt menar också att många kritiker provoceras av den lättsamma skildringen av sex.

– Gör du en film om kvinnlig sexualitet så måste den vara allvarlig. Om en kvinna går ut och klubbar och sen går hem och har sex med någon så måste nästa scen visa henne på morgonen efter, visa hur dåligt hon mår. Hon måste i princip straffas.

Våtmarker har också ett -mörkare tema, minnen från Helens uppväxt spökar i hennes undermedvetna. Samtidigt försöker hon använda sjukhustiden till att återförena sina frånskilda föräldrar.

Utrymme för tolkning

– En sak som fascinerar mig med boken är att det finns så mycket utrymme för tolkning av Helens karaktär. Så fort du tror att du förstår dig på henne så märker du att en pusselbit saknas eller inte passar in. Om du plockar isär pusslet och börjar om så kommer en annan bit att fattas. Hennes barndom är en del av henne men förklarar inte allt.

När boken släpptes såg vissa den som ett feministiskt manifest. Andra var närmast av motsatt åsikt. Ser David Wnendt sin film som feministisk?

– Det beror förstås på hur man definierar feminism. Det är en film med en stark kvinnlig karaktär som rör sig kring tabubelagda ämnen, vilket är frigörande. Men för mig är feminism till stor del kopplat till ett politiskt program, organisation, en intellektuell bas och aktivism. Filmen befinner sig mer på en poetisk och konstnärlig nivå, vilket kan verka i samma riktning

Film om ung nazist

David Wnendts förra film, prisbelönta Combat Girls, är en berättelse om en ung kvinnlig nynazist. Filmen bygger framför allt på intervjuer och innebar ett omfattande researcharbete, både på demonstrationer och nynazistiska dejtingsidor.

– Det tog lång tid att hitta människor som ville berätta om sina liv, jag provade alla möjliga vägar. Filmen ger en inblick i dagens nynazistiska rörelse och inte minst vilken roll kvinnor spelar i den. Det är en tyngre film som saknar musiken och den färgglada yta som finns i Våtmarker. Men det finns också likheter, båda berättar om unga kvinnor och deras familjehistoria.

Under visningen av Våtmarker hamnar jag bredvid två män i tjugofemårsåldern. De markerar ofta, genom ljud och kommentarer, att de inte gillar det de ser.

– Framför allt unga män har problem med att kvinnor pratar om eller visar upp de här sidorna. Men det finns så klart även många kvinnor som hatar filmen och inte vill prata om de här ämnena.

Många som varken läst boken eller sett filmen vill också gärna ha en åsikt om innehållet, menar David Wnendt.

– Människor borde inte lyssna så mycket på andra utan se filmen och skapa sig en egen uppfattning. Gå och se den med ett öppet sinne och bestäm dig sen för om du gillar den eller inte.