Siri Hustvedt

Hur påverkas vår syn på ett konstverk av att veta vem som skapat det? Bokmässeaktuella Siri Hustvedts senaste roman “Den lysande världen” är en labyrint genom en kvinnofientlig konstvärld där pseudo nymen är den perfekta maske ringen.

Harriet Burden har tröttnat på att ignoreras, på att aldrig få sitt stora erkännande som konstnär.  Hon är övertygad om att hennes kön är en av orsakerna till att hyllningarna uteblivit och beslutar sig därför för att skapa manliga pseudonymer till sina verk.  Tre betydligt yngre män blir under de kommande åren ansikten utåt, masker, för Harriets konstinstallationer.

Projektet “Maskeringar” fungerar, konstverken och männen som frontar dem hyllas.

Precis som i den tioårsjubilerande genombrottsromanen “Som jag älskade” är New Yorks konstvärld arenan i Siri Hustvedts senaste, “Den lysande världen”.
– Konstvärlden har en incestuös, instängd kvalitet vilket gör den väldigt lämplig för en roman. Den är även ett slags miniatyr av vår kultur med sin besatthet av kändisar och pengar, säger den bokmässeaktuella författaren när vi slår oss ner i varsin fåtölj i hennes hem i Brooklyn i New York.

Priserna varierar “Den lysande världen” riktar ljuset mot en världsomfattande konstscen där verk av kvinnor aldrig värderas lika högt som manliga konstnärers alster, varken av kuratorer, kritiker eller samlare.
– De senaste tio åren har 80 procent av alla separatutställningar på New Yorks gallerier visat manliga konstnärer, säger Siri Hustvedt.

Hon övergår till att jämföra prislappen för några välkänd konstverk. Louise Bourgeois skulptur “Spider”, det högst värderade verket av en kvinnlig konstnär, såldes 2011 för drygt 70 miljoner kronor. Målningen “Orange, Red, Yellow” av den manlige målaren Mark Rothko såldes året därpå för knappt 600 miljoner kronor.
– Jag anser inte att Bourgeois är en sämre konstnär än Rothko. De är båda giganter. Skillnaden i pris är avslöjande, säger Siri Hustvedt.

Siri Hustvedt leker med romanens gränser. Bilden av Harriet “Harry” Burden tecknas genom konstnärens dagböcker men också med hjälp av intervjuer och utsagor från en mängd personer, både vänner och fiender. En fragmenterad, och motsägelsefull bild av konstnären framträder.
– Boken är ett filosofiskt verk om perception. Hur uppfattar vi saker? Hur ser vi det vi ser? Vilken roll spelar våra fördomar? Beroende på vem som talar så framträder olika berättelser. Läsaren sätts i en position där den själv tvingas bedöma tvetydigheterna.

Maskerna blir inte bara något att gömma sig bakom för Harriet utan även en möjlig het att utforska nya sidor hos sig själv.
– Genom pseudonymerna hittar Harry egenskaper hos sig själv som vi kallar maskulina. Otyglad ambition bland annat. Masker kan vara både förklädnader och avslöjanden.  Se till exempel på antikens grekiska dramer där tanken var att publiken skulle projicera sig själva på de tomma maskerna. ?
När bär du själv en mask?
– Tror du inte att den här boken, där författaren blir alla de här människorna, på sätt och vis är en allegori över själva romanskrivandet? Vad är karaktärer? Inte masker direkt kanske, men personas. Hur långt många av de här rösterna än ligger från mig så är det ändå jag som genererat orden på papper. En enda person håller i spakarna. 

– De konstverk som Hillary skapar i boken kan också ses som små allegorier av själva romanen. Det är en ändlöst genererande liten bok, uppbyggd som en labyrint.

Under intervjun kilar Siri Hustvedts make förbi och säger ett snabbt hej då innan han försvinner ut genom ytterdörren. Han heter Paul Auster och är en av USA:s mest välkända författare – vilket ibland har haft konsekvenser för hur Siri Hustvedtsförfattarskap har mottagits och kommenterats. När vi går uppför trappan till biblioteket på övervåningen berättar hon om en av de märkligaste upplevelserna i hennes författarliv. En av hennes första romaner hade precis släppts och hon skulle bli intervjuad i Tyskland. 

– Den manliga journalisten sade att han tyckte att det var en fantastisk bok. Men, lade han till, jag tror att din make har skrivit den. Jag vet inte om personen bara ville vara ett arsel eller om han verkligen trodde det. Det är ett exempel på något som knappast händer män särskilt ofta. ?

Har du själv skrivit under pseudonym?
– Det tänker jag inte berätta.