Så jävla normal

Nina Hemmingssons tankar tog en genväg. Istället för att hamna i lådor utgör de nu hennes nya bok.
– Livet är en balansgång mellan att inte begå våld på sig själv och att kunna anpassa sig till andra, säger serietecknaren.
”Vi tar bilen och kör ända till helvetet! Den ser liten ut men är förvånansvärt rymlig! Alla får plats!” På sidan sju i boken Så jävla normal ryms det glada utropet bredvid en svart bil av valfri sort. Som de flesta andra människor har bilens chaufför, seriekonstnären Nina Hemmingsson, ett känsloinferno inom sig som bubblar och bränner bakom pannben, revben och bäckenben. Ibland tar sig små svettiga bitar ut genom huden och hamnar på papper.
– Alla mina serier kommer till genom impulser, själva idén kommer ganska direkt. Serierna i boken har i ännu större utsträckning gjorts när jag inte riktigt varit medveten, när jag varit väldigt trött eller upprörd. De här teckningarna skulle egentligen bara ha hamnat i lådor.

Från förra boken Jag är din flickvän nu känner man igen de absurda reaktionerna, socialt oacceptabelt beteende och föraktet mot floskler. Den förra var ilsken och tuff, Så jävla normal är istället mer desillusionerad och desperat, och består av fristående teckningar som i efterhand pusslats ihop till ett sammanhang.
– De här teckningarna sa något på ett väldigt direkt sätt som jag inte skulle klara av att säga när jag är medveten om vad jag gör. De tog en ganska bra genväg. Efter hand tyckte jag att jag såg en linje för hur jag skulle sätta ihop dem. De har egentligen ingen historia med en början och ett slut.

Vad är normalt?
Att människor som läst serierna hört av sig har fått Nina Hemmingsson att förstå att hon definitivt inte är ensam om det hon själv uppfattat som extrema och jobbiga känslor.
– Många har berättat att de blivit tröstade av mina serier och då blir jag så himla glad. Då blir också jag tröstad.

”Jag är normal så jävla normal” står skrivet med rött över en av figurernas bröst. Budskapet på t-shirten har också fått namnge den nya boken. I efterhand har Nina Hemmingsson tänkt mycket på vad det egentligen betyder att vara normal.
– Jag tycker att de flesta människor är skitkonstiga när man pratar lite med dem. Och få ser sig nog som normala enligt vad de själva tänker är normalt. Det normala är ett svårt begrepp, jag tänkte först på det som något som används väldigt negativt i syfte att tala om vilka som inte är normala och därför hamnar utanför.
– Men ibland kan det vara bra att fundera över vad som är normalt och försöka se sig själv utifrån, särskilt om man är i en situation som inte är bra, till exempel en dålig relation. Då kan det vara bra att tänka: skulle jag verkligen tycka att det här var normalt om det gällde någon annan. Det kan vara bra att ha en måttstock på vad som är acceptabelt.

Nina Hemmingssons karaktärer är apatiska, hysteriska, självgoda, ”raffiga” och senila. De uppför sig inte som folk. Får man vara lite galen idag?
– Nä, det tror jag inte. Livet är en balansgång mellan att inte begå våld på sig själv och att kunna anpassa sig till andra. Det finns ett stort glapp mellan den man förväntas vara och den man är, vilket nog ger många ångest. Det är svårt att stå emot viljan att tillfredställa andras förväntningar.

Ett ämne som ofta blir belyst i Nina Hemmingssons teckningar är könsroller och bristen på jämställdhet. Ämnen hon brinner för men som hon ibland tycker får för mycket fokus.
– Det går inte att komma förbi frågorna som rör jämställdhet, men jag skulle vilja kunna prata om min konst utifrån ett mer allmänmänskligt perspektiv. Ibland låtsas jag att jag inte kan någonting om politik och jämställdhet. Jag har ingen agenda utan stöter bara på saker som jag måste få ur mig.

”Folk bestämmer fel”
Om bara några dagar ska Nina Hemmingsson föda sitt tredje barn och en punkt på den politiska agendan som hon absolut instämmer i är ändrad lagstiftning kring föräldraledigheten.
– Det går för långsamt. Om en person i huvudsak är hemma med barnet första året så blir det också den som är hemma senare när barnet är sjukt. Så länge det är så, så förstår jag att cheferna inte vill anställa kvinnor, det är ju jätteopraktiskt med någon som är borta så mycket. Man måste se till att det är något som drabbar män och kvinnor lika. Jag förstår att föräldrar vill bestämma sådant här själva, men det går tyvärr inte för folk bestämmer fel.

Nina Hemmingsson ser ett samhälle som har svårt att tillåta en bräcklig och en stark kvinna i samma person. Framför allt i rollen av kvinnlig konstnär kan hon känna sig inträngd i ett hörn.
– Idealet är fortfarande att kvinnor ska vara ömtåliga. Vilket leder till att man som kvinnlig konstnär kan tvingas in i motsatsen, man ska vara föredömlig och visa att det finns starka och självständiga kvinnor. I min värld utgår jag från mig själv som en stark och viktig person som kan visa sig svag.

(Publicerad i ETC Stockholm 22 april 2009)