“Vill vi vård eller vill vi straffa?”

Med teaterscenen som barrikad kämpar skådespelaren och regissören Lo Kauppi för rättvisa. I Bergsprängardöttrar vill hon visa hur livet ser ut för de kvinnor som sitter inlåsta i svenska fängelser.

Det vita arkivskåpet mäter fyra gånger sju ­meter och är proppat med de kvinnliga fångarnas önskningar om att få träffa sina barn eller köpa vardagsprodukter.

Kvinnorna själva sitter fastlåsta i skåpet i rep och midjefängsel. Scenen är Riksteatern och regissören Lo Kauppi. Det är första gången hon regisserar utan att själv vara på scenen, även manuset och scenografin är hennes skapelser.

– När jag fick möjligheten att berätta ytterligare en historia kände jag att det som var mest angeläget var kvinnorna inom kriminalvården. Det känns som att de är helt bortglömda. Inte ens i actionfilmer har kvinnliga kriminella ­någon status, de beskrivs överhuvudtaget inte.

Lo Kauppi slog igenom med självbiografiska Bergsprängardottern som exploderade för sex år sedan. Hon både regisserade och agerade ensam i den självbiografiska pjäsen där stora delar av hennes tidigare liv återberättades: uppväxten med en alkoholiserad förälder, ätstörningar, knark, ett misslyckat rånförsök och den egna tiden som inlåst – inom Hasselakollektivet, vars vårdmetoder hon helt dömer ut.

Lo Kauppis hjärta bultar för rättvisa på alla plan. Projektet innan Bergsprängardöttrar var ett samarbete med dansaren Anna Vnuk. Kauppis halva av föreställningen, Undercover, var en känga mot sexismen i samhället och gick ut på att hon – iklädd rollen som superagent – infiltrerade det internationella nätverket GSO, Global Sexism Organisation.

Kauppis karaktär avslöjar bland annat att en av GSO:s effektivaste metoder för att upprätthålla det manliga världsherraväldet är religion.

Men GSO håller förstås inte med om att Bibeln är misogyn och bara handlar om de manliga karaktärerna Fadern, Sonen och den helige ande. Nej, även kvinnor har fullt av identifieringsmöjligheter säger man, horan nämns ju i så många som 21 kapitel.

– Rasism och sexism är de största problemen som finns i hela världen. Jag tycker att det är en självklarhet att jobba mot det här, det är inget val jag gjort. Om man är född till kvinna och inte jobbar mot sexismen måste man vara ­sadomasochist och det känner jag inte att jag är.

Bergsprängardöttrar ser Lo Kauppi som en fristående fortsättning till genombrottspjäsen. Under 2,5 år har hon researchat och intervjuat kvinnliga interner på Hinseberg och Ystads fängelse.

– De kände igen sig i min historia och jag känner igen mig i deras. Jag säger inte att någon av karaktärerna i pjäsen är oskyldig. Inte heller att man inte behöver frihetsberöva människor ibland. Jag har själv varit frihetsberövad, ibland är det nödvändigt för att man är farlig för sig själv eller andra. Men det kan ske på så många olika sätt. Inom kriminalvården låser man bara in människor, de får inget stöd och psykiatrin glöms bort helt.

Lo Kauppi skräms av den utveckling hon ser inom kriminalvården. De senaste 30 åren har det bara blivit hårdare och hårdare, säger hon.

– Livstidsstraffen har ökat med 220 procent. I  början av 70-talet fanns 12-15 livstidsdömda, nu har vi 157. Straffen har ökat trots att brotten i samhället enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) inte har det. Fler och fler rättigheter har tagits ifrån fångarna.

– Säkerhet går före vård, det är tydligt.

Varför ska man satsa mer på vård?
– Antingen så kan man tänka egoistiskt, att man inte vill bli nedslagen av en psykiskt sjuk människa som kommer ut efter att ha blivit straffad och kränkt i fem år. Eller så kan man tänka ekonomiskt, det är otroligt dyrt att bygga elstängsel för 25 miljoner och ett högsäkerhetsfängelse för 750 miljoner, istället för att satsa på psykiatri, vård och forskning.

Varför tror du att det ser ut som det gör i dag?
– Jag tror att det är ett väldigt kortsiktigt tänkande för att få väljare. Det bygger på rädsla. Utan att egentligen lyssna på Kriminalvården kommer politikerna med nya direktiv. Man skrämmer upp folk med Englas mördare och Hagamannen. Jag förstår att många blir rädda och vill att man ska låsa in dem och slänga ­nyckeln. Men man tänker inte ett steg längre:
är de inte lika farliga när de kommer ut?

En sak som särskilt upprör regissören är att kriminalvården inte jobbar på att förbättra relationerna mellan de intagna och deras barn. När en av de kvinnliga fångarna lämnade in en skriftlig anhållan om att få ringa sin mor, bror och son på julafton blev det ett nej eftersom ”julhälsningar kan ske brevledes”. Regelverket blir hårdare och permissionerna färre trots att det varken varit några upplopp eller rymningar från Hinseberg sedan 1992, säger Lo Kauppi.

– Allt man gör i fängelset ska man skriva en anhållan om: från att köpa strumpor till att träffa sitt barn. En kvinna som ville köpa en ögonfransböjare fick ett svar på fyra maskinskrivna sidor om varför säkerhetsföreskrifterna inte tillät det. Språket är dessutom obegripligt, det ältas paragrafer.

Hos fångarna finns det förstås en hel del psykisk ohälsa, diagnoserna är många. Trots det finns det bara en psykiater på 100 kvinnor som dessutom bara kommer varannan vecka.

– Man måste bestämma sig. Det heter kriminalvård: vill vi vårda eller vill vi straffa? I dag vet vi inte vad vi vill, det är någon blandning. Alla de kvinnliga fångar jag pratade med har någon gång i sitt liv varit offer. Offer och förövare är samma person.

FAKTA
Lo Kauppi

Lo Kauppi är skåde­spelare utbildad på Teaterhögskolan. Har regisserat sig själv i tidigare ­föreställningar men Berg­sprängar­döttrar är debut för att regissera andra.

Slog igenom med Bergsprängardottern som exploderade, vilken hon även gett ut som bok.

Har bland annat spelat i Jösses flickor – återkomsten på Stockholms stadsteater 2006 och haft rollen som Ofelia i Lars Noréns Hamlet på Riksteatern 2007.

Var i samarbete med Maria Sveland tidigare reporter för Klittradio som gick i Flipper i P3.

Sjunger och spelar gitarr i skapunk-bandet Vagina Grande som sedan några år tillbaka ligger på is.

(Publicerad i ETC Stockholm i april 2010.)