Akademisk återvändsgränd
“Alla kan inte bli akademiker”, kungjorde skolminister Jan Björklund år 2008. Från och med i höst ger de yrkesförberedande gymnasieprogrammen därför inte längre högskolebehörighet. Andelen sökande till yrkesprogrammen har i Stockholms län nu minskat med nästan 30 procent.
Själv gick jag Hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet. Ärligt talat minns jag inte riktigt vad som fick mig att välja just det. Jag hade visserligen pryat en dag i köket på restaurang Storan – ett numera avsomnat uteställe i Hedemora som sedan 70-talet varit känt under namnet Krossen eftersom raggare från en grannkommun då ska ha förvandlat inredningen till småsmulor. Men jag misstänker att en större anledning till valet var möjligheten att byta en väldigt liten stad mot det lite större Falun.
Jag slöade mig igenom hela gymnasiet och gick ut med rätt mediokra betyg i allt från svenska och engelska till serveringskunskap och tillvalskursen Blommor och dekorationer. Specialarbetet gjorde jag aldrig klart och jag är nog en av relativt få som lyckats få IG i bild. Intresset för mat och krogjobb var inte heller särskilt stort, det väcktes inte på allvar förrän jag, mest av en slump, fick göra min slutpraktik på Fredsgatan 12 här i Stockholm.
En superslacker, visst, men jag har ändå haft nytta av och aldrig ångrat gymnasievalet. Det har jag aldrig behövt eftersom det gett mig två världar. Grunderna till ett hantverksyrke men också möjligheten att läsa vidare. Grundläggande högskolekompetens fick jag ju trots valet av yrkesprogram, dessutom stod dörren till Komvux vidöppen och betygen härifrån var lika mycket värda som de ”vanliga”. Efter gymnasiet har jag varvat studier med restaurangjobb och har nu, som 32-åring, sedan ett par år tillbaks en fil.kand. plus ytterligare en rätt rejäl samling högskolepoäng.
Utifrån den skolpolitik som förs idag är jag förstås ett misslyckande. Jag har tagit allt för lång tid på mig att bli klar med studierna och jag är en mutation mellan två oförenliga personlighetstyper. ”Alla ungdomar vill inte bli akademiker; alla ungdomar kan inte bli akademiker och samhället fungerar inte om alla är akademiker”, slår Jan Björklund fast. Han har förstås rätt på sätt och vis – alla kommer inte att kunna försörja sig inom så kallade akademikeryrken. Och vill det för den delen inte heller. Men distinktionen mellan en grupp av människor som ser en nytta med att studera akademiska ämnen och en annan grupp (ja, är det arbetare vi ska kalla den?) som är helt ointresserade av detta är falsk. Inte ens skoltrötta niondeklassare går med på den uppdelningen.
”Hur många skulle vilja att den medicinska diagnosen före en operation utfördes av en obehörig läkare?” frågade skolministern 2008 apropå den inte alls orimliga skolreform som innebär att bara behöriga lärare ska få sätta betyg. Nej visst, kanske inte. Men jag skulle heller inte vilja att alla mina framtida diagnoser ställs – eller mina barns betyg sätts – enbart av människor vars samlade erfarenheter kommer från den utvalda kurslitteraturen på ett prestigeuniversitet. Jag vill att åtminstone några av de här auktoriteterna ska ha gått en bartenderkurs på Kos, jobbat som svetsare i Kalix eller ha läst en grundkurs i teoretisk filosofi ”för att det var kul”. Jag vill att de ska ha jobbat inom yrken där man stöter på märkliga livsöden, tankesätt och problem. Jag vill att de ska vara barn till alkoholister eller ha en tung sjukskrivningsperiod bakom sig.
Och om vi vänder på det. Kunskaper av den typ som lärs ut i skolans olika steg är en förutsättning för demokratin. Och då är det kanske inte dagens haussade matematik och moderna språk som är de viktigaste. Lite ”flummigare” ämnen som historia och samhällskunskap kan vara en bra grund för att kunna följa med i och bilda sig en uppfattning i politiska frågor. Och varför inte lite nationalekonomi? Eller räcker det att kunna räkna ut hur stort ROT-avdrag man kan göra på köksrenoveringen?
(Publicerad i ETC Stockholm april 2011.)