Det våras för Hitler-humorn

Det blev ingen Guldpalm för Lars von Trier och hans Melancholia. Kanske berodde det på svamlet under presskonferensen – en cocktail av porr, nazister, judar, förintelsen och Susanne Bier – som utmynnade i rubriken ”Ok, jag är nazist”. Kanske gillade juryn bara Terrence Malicks The Tree of Life bättre. Ingen trodde förstås att dansken på allvar ville uttrycka beundran för Hitler eller komma ut som nazist. Samtidigt tar bortschasande förklaringar om att han ”bara är så” oss direkt till den tröttsamma myten om det manliga konstnärsgeniet som kan och bör bete sig plumpt och hänsynslöst.

Haveriet som ledde till uteslutningen från festivalen startades av frågor om Tredje riket-estetik och regissörens bakgrund. Lars von Triers mor berättade på sin dödsbädd att Lars far egentligen var en tysk och inteden judiske man som han hela sitt liv betraktat som sin far. 55-årige von Trier har därför under halva sitt liv identifierat sig som judisk men är nu inne på sitt 16:e år som tyskättling. Om det är okej att skoja om nazismen på det sätt som von Trier gjorde lär det fortsätta bråkas om ett tag. Särskilt kul blev det i alla fall inte, framför allt inte i proportion till det efterföljande ståhejet.

Smart och rolig Hitler-humor hittar man däremot på en hel del andra ställen. I april nästa år väntas Iron Sky vara klar efter flera års arbete. Enligt den finska filmen var det egentligen Tyskland som vann rymdkapplöpningen. Redan 1945 lyfte en farkost full med nazister från en hemlig bas på Antarktis. Från sin (hakkorsformade) rymdbas på månens baksida planerar Hitlers efterföljare nu ett meteorblietzkrieg mot jorden. Att det finns ett intresse för nazi-sci-fi-komedi är uppenbart. Iron Sky är delvis publikfinansierad och nära 500 000 euro har redan trillat in. Sammanlagt 150 000 personer har engagerat sig på olika sätt.

I tecknade webbserien Hipster Hitler är Führern en ung smakfascist med fixie-cykel och t-shirts med ironiska nazifierade indiereferenser (”Zyklonic Youth”, ”Nuremberg to Williamsburg”, ”Death Camp for Cutie”). Grafisk design är ett stort intresse, favorittypsnittet är Heilvetica. ”Hitlers mustasch, vegetarianism och misslyckade konstnärsbakgrund bäddade för en parodi av både Hitler och hipsterkultur”, säger seriens anonyma skapare i en intervju i nättidningen Benshi, och förklarar att de vill erbjuda ett nytt sätt att ogilla diktatorn på.

Den tyska filmen Undergången hade premiär 2004 och visade Adolf Hitlers sista dagar i bunkern. Scenen där han bryter samman efter att ha insett att kriget är förlorat har parodierats över tusen gånger. Miljontals människor har sett Hitler reagera på så skiljda företeelser som Rebecka Black, SD:s valfilm och Oasis splittring. Självklart dröjde det inte många dagar innan Hitler också fick ett utbrott över att Lars von Trier hade kastats ut från Cannes-festivalen. Sedan finns förstås klassiker som Charlie Chaplins Diktatorn och Mel Brooks Det våras för Hitler.

Den första tyska komedin kom för några år sedan och heter Mein Fuehrer – the Truly Truest Truth about Adolf Hitler. Det är förstås en sak att skämta om nazismen och dess diaboliske ledare idag, men under kriget måste det väl ha varit över gränsen? I april kom Rudolph Herzogs, son till regissören Werner Herzog, bok Dead Funny: Humor in Hitler’s Germany. Han visar tvärtom att humor användes som en ventil även då, bilden av den ”löjliga Führern” är ingen sentida konstruktion. Hitler själv lär i sin tur ha skojat en del om Göring och dennes omvittnade fåfänga. Men många skämt visade enligt Herzog också att många tyskar inte alls var omedvetna om vad som pågick i koncentrationslägren. Man skojade om ondskan men gjorde inget för att stoppa det. Samtidigt producerade nazisterna antisemitiska filmer där publiken skulle skratta åt judarna och bli mottagliga för den senare utrotningskampanjen.