Interview Vampire Weekend’s Rostam Batmanglij

Vampire Weekends fluffiga afropunkpop har vunnit kritikerhjärtan och tagit bandet ända till Billboardlistans förstaplats – men också utmålats som imperialistisk. ETC har träffat en av bandets två låtskrivare, Rostam Batmanglij.

Världens vitaste band. Rikemansbarn. Texter om diplomatsöner, kommatering och semesterorten Cape Cod. Ralph Lauren-tröjor och en video med barockperuker. Att bandet sedan lånar afrikanska rytmer till sin musik har fått fler än en kritiker att prata om kulturimperialism och exotisering. Mediebilden av Vampire Weekend som bortskämda Ivy League-studenter i preppykläder är entydig, men enligt bandet själva inte särskilt korrekt. Samtidigt verkar de inte ha gjort särskilt mycket för att förändra den.

ETC träffade Rostam Batmanglij, gitarrist, keybordist, producent och låtskrivare, innan bandets spelning i Stockholm i slutet på juni.

– Många människor har trott att vi är något som vi inte är. Men man måste ge människor möjligheten att tro det, att ha fel om dig. De flesta som kommer till våra konserter vet vilken typ av människor vi är, andra som inte lyssnar på vår musik utan bara har en ytlig uppfattning om bandet gör en massa antaganden om att vi är priviligierade, ett gäng skyddade rikemansungar. Det stämmer inte alls.

Att bandet med afroindiesoundet skulle vara särskilt vitt stämmer åtminstone inte särskilt bra. Rostam Batmanglij föräldrar kommer båda från Iran och basisten Chris Baio har italienska rötter. Sångaren Ezra Koenigs far växte upp i ett judiskt arbetarklassområde och Ezra fick ett stipendium från pappans fackförening för att gå på Columbia University, det prestigeuniversitetet i New York där medlemmarna i Vampire Weekend möttes.

Bandets prydliga eller preppy klädstil är en av byggstenarna bakom myten. Rostam Batmanglij verkar rätt trött på den diskussionen, kanske är det därför han under intervjun och spelningen i Stockholm har på sig en multifärgad batiktröja. Samma t-shirt dyker också upp på Peace & Love-spelningen i Borlänge ett par dagar senare och på konsertbilder från Glastonbury. Trummisen Chris Tomson, som smitit från intervjuerna för att spela basket med The Arcade Fire som också befinner sig i Sverige, är inte heller särskilt prydlig i sitt basketlinne med New Jersey-tryck.

Vampire Weekends musikaliska intresse för stilar som kongolesisk soukous och calypso gör att de ofta nämns tillsammans med Talking Heads och Paul Simon, framför allt den senares skiva Graceland.

Varför tror du att medierna fokuserar så mycket på ert afrikanska sound?
– Vi har definitivt ett afrikanskt sound, det är en del av vår musik. Det blev en hook, ett sätt för människor att enkelt prata om vårt band och om vad som är unikt med det. Klassiska musikinfluenser nämns också, men inte av lika många. Men jag tror att det också är något unikt med vårt band och för mig är klassisk musik mer annorlunda än afrikansk.

Vad är du uppväxt med för musik?
– Mina föräldrar är från Iran, de lyssnade på en massa olika musik när de växte upp, jag också. Persisk musik, 60-tal, Beatles, Rolling Stones, Paul Simon, afrikansk musik som Angélique Kidjo. De lyssnade på en del klassiskt men de försökte aldrig pracka på mig det. Men när jag var åtta år lyssnade jag på klassisk musik ensam och högt, när alla var ute.

Vad skulle du göra i dag om ni inte slagit igenom?
– Jag har alltid jobbat med att skriva filmmusik. Det är en svår värld att bli framgångsrik inom. Man är som en löpandeband-arbetare. Människor ber dig att skriva musik men sedan får du ingen cred, de säger att du varit deras assistent.

Så det har hänt dig?
– Det säger jag inte, haha. Eller det händer alla, det är så man kommer någonstans. Man måste klättra uppför stegen.

Omslaget till Vampire Weekends senaste skiva, Contra.Konserten senare på kvällen är utsåld, lokalen är knökfull och svettig. Scendekoren består av kristallkronor och en jätteversion av konvolutet till senaste skivan Contra, vilket pryds av ett foto på en okänd kvinna med förtrollande blick och pikétröja.
– Bilden är tagen i New York 1983. Den har en historia, en ganska komplicerad sådan. Och nu verkar det bli en ännu mer komplicerad historia. Så jag tror inte att jag kan prata så mycket om det.

Har ni någonsin träffat kvinnan?
– Inte än, haha. Vi får se vad som händer. Men vi har gjort allt rätt. Nästa gång vi kommer till Sverige är allt förhoppningsvis löst och jag kan prata om det.

Contra har av bandet beskrivits som ett ”California album” och innehåller en del nya ljud, bland annat samplingar från M.I.A. och Toots & The Maytals. Rostam Batmanglij säger att arbetet med Contra gav en chans att utforska andra saker än på debutskivan.

– Låtarna skrevs annorlunda, vissa av dem är mer byggda på strukturer som elektronisk musik och inte nödvändigtvis komponerade framför ett piano, med en gitarr eller som ett band. Låtarna gick igenom faser under inspelningen. Jag tror att det gör albumet mer mångsidigt.

Har ni börjat fundera på det tredje albumet?
– Det är något jag tänker mycket på. Både jag och Ezra hade så många idéer för Contra. Det var lätt att se många nya vägar från den första skivan till den andra. Nu tror jag att vi måste vara ganska medvetna om vilken väg vi väljer att gå. Jag tror inte att vi bara ska prova saker som vi gjorde med Contra. Jag menar, det funkade jättebra, men jag tror att det är smart att fokusera för att skapa något fräscht. A fresh sound.

I en intervju i The Guardian berättade ett fan att hon gillade er för att ni var så smarta, ”Because they’re so clever”. Hur ser du på det?
– Vissa ser smart som en komplimang, andra som en diss. Så det är svårt att tolka. Vi tänker en hel del på vår musik och på sätt att få den att fortsätta vara spännande och kännas i bröstet. Men också på att göra det på ett originellt sätt. Så om det är vad smart innebär så är det okej.
– Men det kan också betyda: Deras musik är smart men den betyder inget, den innehåller inga känslor, den har inget djup. Det kan man säga om en massa musik.

FAKTA
Vampire Weekend

Medlemmar: Ezra Koenig, sång och gitarr, Rostam Batmanglij, keyboard, gitarr och sång, Christopher Tomson, trummor, Chris Baio, bas och sång.
Bildades när medlemmarna studerade på Columbia university i New York.
Har släppt två album: Vampire Weekend (2008) och Contra (2010).
Blev med albumet Contra det första indiebolagsbandet på 25 år att ligga etta på Billboardlistan.

FAKTA
Rostam Batmanglij

Ålder: 26
Bor: Brooklyn, New York
Sidoprojekt: Electrosouliga Discovery, tillsammans med Wes Miles från Ra Ra Riot.
Lyssnar på nu: Bollywoodmusik, brasilianskt, 80-tal.
Drömartist att samarbeta med: ”Lauren Hill. När jag lyssnar på hennes musik får jag en känsla av att jag lär mig något. En del musik tar man med sig något från, man lär sig något om livet. Så känner jag för Lauren Hill.”
Om att vara känd: ”På vissa sätt är det bra att vara känd. Man får träffa andra artister, det hade inte hänt om vi inte varit framgångsrika själva. Jag gillar att träffa människor som gillar min musik. Det enda jag inte gillar är när folk låtsas att de inte känner igen dig och sedan tjuvlyssnar på samtalet. Det har hänt några gånger, kanske fler gånger än jag är medveten om.”
Övrigt: Med på årets 40 Under 40-lista i gaytidningen Advocate. Praktiserade på The Old English Dictionary där han bland annat skrev definitionen till musikstilen crunk.

Vampire Weekends fluffiga afropunkpop har vunnit kritikerhjärtan och tagit bandet ända till Billboardlistans förstaplats – men också utmålats som imperialistisk. ETC har träffat en av bandets två låtskrivare, Rostam Batmanglij.

Världens vitaste band. Rikemansbarn. Texter om diplomatsöner, kommatering och semesterorten Cape Cod. Ralph Lauren-tröjor och en video med barockperuker. Att bandet sedan lånar afrikanska rytmer till sin musik har fått fler än en kritiker att prata om kulturimperialism och exotisering. Mediebilden av Vampire Weekend som bortskämda Ivy League-studenter i preppykläder är entydig, men enligt bandet själva inte särskilt korrekt. Samtidigt verkar de inte ha gjort särskilt mycket för att förändra den.

ETC träffade Rostam Batmanglij, gitarrist, keybordist, producent och låtskrivare, innan bandets spelning i Stockholm i slutet på juni.

– Många människor har trott att vi är något som vi inte är. Men man måste ge människor möjligheten att tro det, att ha fel om dig. De flesta som kommer till våra konserter vet vilken typ av människor vi är, andra som inte lyssnar på vår musik utan bara har en ytlig uppfattning om bandet gör en massa antaganden om att vi är priviligierade, ett gäng skyddade rikemansungar. Det stämmer inte alls.

Att bandet med afroindiesoundet skulle vara särskilt vitt stämmer åtminstone inte särskilt bra. Rostam Batmanglij föräldrar kommer båda från Iran och basisten Chris Baio har italienska rötter. Sångaren Ezra Koenigs far växte upp i ett judiskt arbetarklassområde och Ezra fick ett stipendium från pappans fackförening för att gå på Columbia University, det prestigeuniversitetet i New York där medlemmarna i Vampire Weekend möttes.

Bandets prydliga eller preppy klädstil är en av byggstenarna bakom myten. Rostam Batmanglij verkar rätt trött på den diskussionen, kanske är det därför han under intervjun och spelningen i Stockholm har på sig en multifärgad batiktröja. Samma t-shirt dyker också upp på Peace & Love-spelningen i Borlänge ett par dagar senare och på konsertbilder från Glastonbury. Trummisen Chris Tomson, som smitit från intervjuerna för att spela basket med The Arcade Fire som också befinner sig i Sverige, är inte heller särskilt prydlig i sitt basketlinne med New Jersey-tryck.

Jämförs med Paul Simon
Vampire Weekends musikaliska intresse för stilar som kongolesisk soukous och calypso gör att de ofta nämns tillsammans med Talking Heads och Paul Simon, framför allt den senares skiva Graceland.

Varför tror du att medierna fokuserar så mycket på ert afrikanska sound?
– Vi har definitivt ett afrikanskt sound, det är en del av vår musik. Det blev en hook, ett sätt för människor att enkelt prata om vårt band och om vad som är unikt med det. Klassiska musikinfluenser nämns också, men inte av lika många. Men jag tror att det också är något unikt med vårt band och för mig är klassisk musik mer annorlunda än afrikansk.

Vad är du uppväxt med för musik?
– Mina föräldrar är från Iran, de lyssnade på en massa olika musik när de växte upp, jag också. Persisk musik, 60-tal, Beatles, Rolling Stones, Paul Simon, afrikansk musik som Angélique Kidjo. De lyssnade på en del klassiskt men de försökte aldrig pracka på mig det. Men när jag var åtta år lyssnade jag på klassisk musik ensam och högt, när alla var ute.

Vad skulle du göra i dag om ni inte slagit igenom?
– Jag har alltid jobbat med att skriva filmmusik. Det är en svår värld att bli framgångsrik inom. Man är som en löpandeband-arbetare. Människor ber dig att skriva musik men sedan får du ingen cred, de säger att du varit deras assistent.

Så det har hänt dig?
– Det säger jag inte, haha. Eller det händer alla, det är så man kommer någonstans. Man måste klättra uppför stegen.

Omslaget till Vampire Weekends senaste skiva, Contra.Konserten senare på kvällen är utsåld, lokalen är knökfull och svettig. Scendekoren består av kristallkronor och en jätteversion av konvolutet till senaste skivan Contra, vilket pryds av ett foto på en okänd kvinna med förtrollande blick och pikétröja.
– Bilden är tagen i New York 1983. Den har en historia, en ganska komplicerad sådan. Och nu verkar det bli en ännu mer komplicerad historia. Så jag tror inte att jag kan prata så mycket om det.

Har ni någonsin träffat kvinnan?
– Inte än, haha. Vi får se vad som händer. Men vi har gjort allt rätt. Nästa gång vi kommer till Sverige är allt förhoppningsvis löst och jag kan prata om det.

Ett mer mångsidigt album
Contra har av bandet beskrivits som ett ”California album” och innehåller en del nya ljud, bland annat samplingar från M.I.A. och Toots & The Maytals. Rostam Batmanglij säger att arbetet med Contra gav en chans att utforska andra saker än på debutskivan.

– Låtarna skrevs annorlunda, vissa av dem är mer byggda på strukturer som elektronisk musik och inte nödvändigtvis komponerade framför ett piano, med en gitarr eller som ett band. Låtarna gick igenom faser under inspelningen. Jag tror att det gör albumet mer mångsidigt.

Har ni börjat fundera på det tredje albumet?
– Det är något jag tänker mycket på. Både jag och Ezra hade så många idéer för Contra. Det var lätt att se många nya vägar från den första skivan till den andra. Nu tror jag att vi måste vara ganska medvetna om vilken väg vi väljer att gå. Jag tror inte att vi bara ska prova saker som vi gjorde med Contra. Jag menar, det funkade jättebra, men jag tror att det är smart att fokusera för att skapa något fräscht. A fresh sound.

I en intervju i The Guardian berättade ett fan att hon gillade er för att ni var så smarta, ”Because they’re so clever”. Hur ser du på det?

– Vissa ser smart som en komplimang, andra som en diss. Så det är svårt att tolka. Vi tänker en hel del på vår musik och på sätt att få den att fortsätta vara spännande och kännas i bröstet. Men också på att göra det på ett originellt sätt. Så om det är vad smart innebär så är det okej.
– Men det kan också betyda: Deras musik är smart men den betyder inget, den innehåller inga känslor, den har inget djup. Det kan man säga om en massa musik.

Helena Gustavsson
helena.gustavsson@etc.se
0702-197333

FAKTA: Vampire Weekend

– Medlemmar: Ezra Koenig, sång och gitarr, Rostam Batmanglij, keyboard, gitarr och sång, Christopher Tomson, trummor, Chris Baio, bas och sång.
– Bildades när medlemmarna studerade på Columbia university i New York.
– Har släppt två album: Vampire Weekend (2008) och Contra (2010).
– Blev med albumet Contra det första indiebolagsbandet på 25 år att ligga etta på Billboardlistan.

FAKTA: Rostam Batmanglij

– Ålder: 26
– Bor: Brooklyn, New York
– Sidoprojekt: Electrosouliga Discovery, tillsammans med Wes Miles från Ra Ra Riot.
– Lyssnar på nu: Bollywoodmusik, brasilianskt, 80-tal.
– Drömartist att samarbeta med:
”Lauren Hill. När jag lyssnar på hennes musik får jag en känsla av att jag lär mig något. En del musik tar man med sig något från, man lär sig något om livet. Så känner jag för Lauren Hill.”
n Om att vara känd: ”På vissa sätt är det bra att vara känd. Man får träffa andra artister, det hade inte hänt om vi inte varit framgångsrika själva. Jag gillar att träffa människor som gillar min musik. Det enda jag inte gillar är när folk låtsas att de inte känner igen dig och sedan tjuvlyssnar på samtalet. Det har hänt några gånger, kanske fler gånger än jag är medveten om.”
n Övrigt: Med på årets 40 Under 40-lista i gaytidningen Advocate. Praktiserade på The Old English Dictionary där han bland annat skrev definitionen till musikstilen crunk.

 



Comments are closed.